Berättarhörna
25 oktober 2010
Olyckan gjorde simeåbon till författare
- Sigge Skoglund
En tragisk olycka vid 62 års ålder gjorde simeåbon Sigge Skoglund (1904-1985) till författare. Hans första bok Och furan föll är en rasande intressant och varmt skildrad lokalhistoria. Simeå var Sigges fasta punkt genom livet. På ett humoristiskt men också starkt samhällskritiskt sätt beskriver Sigge sin omgivning, sitt friska liv som skogs- och sågverksarbetare och de nio åren på långvården.
Här följer några citat från olycksdagen ur Och Furan föll.
”Den första klockan ringer med en kurrande och närmast ursäktande ton. Man är tillräckligt halvvaken för att invänta väckarklocka nummer två. Den låter som en motorsåg som sågar plåt. Med ett skutt står man på det kalla köksgolvet med stela och sömniga leder.
Huvudet i vattenhon och kaffepannan på plattan. Blicken letar sig instinktivt till klockan och vidare till väggalmanackan. Småhuttrande rivs bladet för att sakta fladdra ner i vedlåren. Det är den 12 november 1968 och höstmörkret är kompakt och ogenomträngligt utanför fönstren”
Så börjar dagen för simeåbon Sigge Skoglund. Han är 62 år fyllda och har ett långt arbetsliv i skogen bakom sig. Han gör sig färdig för färd upp mot Svedåsen i skogsbolagets minibuss. Med sig har Sigge mat, kaffe, bensin och motorsåg. Fler passagerare kliver in i bussen. En av dem är den unga pojken Silver-Lennart. Han är ännu så oförbrukad, konstaterar Sigge, att han orkar jaga fotbollen efter jobbet på kvällarna. Det är inga bilar i farten på Flurvägen vid denna tidiga timme. Så är man framme. Minibussen snurrar runt på vändplatsen.
"Varje huggare hittar sin ruta"
Efter kaffe kommer vandringen upp till huggningen. Silver-Lennart tar täten. Det bär av uppför en dålig, slingrande basväg. Köraren Spännar-Otto finns redan där upp med hästen. Skogvaktaren dyker också upp för att titta till huggarna. Han är helt ny på jobbet. Varje huggare hittar sin ruta. Öronskydden är på, motorsågen går i gång på första rycket och snart slår första trädkronan med en schwung i marken.
”Då! Då, helt plötsligt! Mörkt! Himlen roterar” Hela skogen svajar och virvlar runt. Dagern försvinner. Allt blir tyst! Det sjunger, brusar eller gör det inte det. Nej, det blir stilla. Mycket stilla”.
Sigge låg livlös och blödande under trädet. Han var mycket blek. Alla trodde att Sigge var död. Silver-Lennart Persson, Simeå, minns allt tydligt än idag. Trädet baxades bort. Ingen hade naturligtvis telefon vid den här tiden. Tursamt nog fanns skogvaktaren på plats för att inspektera huggningen denna morgon. Han sprang ner till sin bil. Körde till Kraftstationen i Söromåsen för att larma ambulans.
- Vi la Sigge på ett släprede med granris efter Spännar-Ottos häst, berättar Silver-Lennart. Trots att Sigge var medvetslös fick jag honom att hosta och spotta upp blod för att hålla lungorna fria. Det räddade troligen hans liv. Så skonsamt det nu gick att göra, kördes Sigge på den kvistbemängda, ojämna och steniga basvägen ner till vändplatsen vid vägen. Så småningom kom ambulansen. Det hela var mycket traumatiskt.
Det är över fyrtio år sedan Sigge skadades svårt vid en påfällningsolycka under arbetet i skogen. En anledning till att detta kunde hända var att huggarnas arbetsrutor låg för tätt.
- Jag har på senare år försökt hitta platsen för den dramatiska händelsen uppe på Svedåsen men inte lyckats, konstaterar Silver-Lennart. På 1980-talet blev det bilväg ända upp till Svedåsen. Och nu är det stora skogsmaskiner som sköter jobbet.
Fick livet tillbaka
Sigge Skoglund fick livet tillbaka. Det blev ett liv med många år på sjukhus och mycket begränsad rörlighet. I vänster arm kom viss rörlighet tillbaka. Den vänstra handen kunde greppa en gummiboll med en ovässad penna. Med hjälp av bollen och den elektriska skrivmaskinen inledde Sigge en ny karriär – en författarkarriär. Han skrev två böcker. Roland Hans-Ers stöttade honom i hans arbete.
Den första boken Och furan föll ger inte bara en inblick i själva olyckan vid Svedåsen och sjukhuslivet. Den beskriver också med realism och humor uppväxten på 1920- och 1930-talet i framför allt Simeå. Även om Sigge Skoglund många gånger tyckte att hembygden var trång och sökte sig bort, kom han alltid tillbaka.
Den andra boken Ifrån Långvården ger ytterligare intressanta tillbakablickar i livet och belyser aktuella händelser på sjukhuset.
17 maj 2010
Två samtida profiler i Tomterna men med olika livsuppgifter
- Jonas L Häll och P L Orgård
Det enda som ger spänst och kraft på gamla dagar är att jobba i skogen. Så lyder 78-årige skogsarbetaren Jonas L Hälls patentrecept för hälsa och långt liv. Det kunde man läsa i Ljusdalsposten i april 1952. Utsänd till Undersvik var ingen mindre än Carlef (Carl-Erik Franzon). Så här skriver han.
”Jag kom i det verkliga aprilvädret – ena stunden veritabla oväderscentra och andra stunden sken solen varmt – och när jag lämnar Birger Orgårds lilla Volkswagen ett par kilometer från byn Tomterna var det bara att per apostlahästar fortsätta mot yxhuggen som ljöd från Sjungarekullarna, ty där skulle mitt intervjuobjekt finnas. Solen förvandlade i ett slag landskapet till en vårvinteridyll och mellan dagsfärska spår efter älgar som hade gått härs och tvärs, tog jag mig snart fram emot målet”.
Ingenting blir man så frisk av som skogsarbete
”Jag var 12-13 år när jag började jobba i skogen och som 15-åring kom jag med i flottningen vid Dalsjöån. I fyrtio somrar jobbade jag som flottare nere vid Torön och efter Ljusnan”. På höst och vinter kolade Häll och högg i skogen.
”Det är inte alls så farligt med skogsarbete som man vill göra gällande, säger Häll. En enda gång har jag varit till doktor efter olyckhändelse, men den skedde inte i arbetet”. I 65 år jobbade Häll som skogshuggare och konstaterade att ingenting blir man så frisk av.
Andra tider nu
”Det är andra tider numera. Mathållningen har ju blivit en helt annan och ändamålsenligare. Nu har man ju svårt att förstå hur någon kunde leva på bara kolbullar och amerikanskt fläsk och sill och potatis. Vankades det mjölk då var det storfest, konstaterar Häll och fortsätter.
”I min ungdom fanns det en tid då vi saknade postgång hit till Tomterna och då skolbarnen måste ros över sjön varje skoldag. Nu har vi emellertid postgång dagligen med Strömstedts efterlängtade postbil och bussen passerar byn med jämna mellanrum. Skolbarnen färdas med bussen till skolan i Bogården. Vill man ha ärenden uträttade är det bekvämt att anlita bussen och det kan behövas, ty till närmaste butik är det i alla fall 5 km.
 Jonas Häll var född 1874 och gift med Olivia född 1882. De hade sju barn. Jonas var från början indelt soldat vid Hälsinge regemente. Det märktes på hans språk att han hade varit soldat. Jonas Häll dog 1956 åttiotvå år gammal. Hans son Jonas ”Björn-Jonte” tog över gården.
P L Persson Orgård hamnade på gården Tomterna i Undersviks socken, när han gifte sig med Selma Kristina Brolin 1917. Kristina hade han träffar på en nykterhetskonferens. Det tog tid innan den radikale utsocknesbon blev accepterad i trakten. Det berodde bland annat på att han utan omsvep kritiserade befolkningen ovanor, framför allt de ännu gängse supsederna.
Per var född 1889 i Roteberg i Ovanåkers socken, äldste son till en jordbrukare. Genom IOGT logen Edsborg i Edsbyn väcktes hans studieintresse. Han kom in på Brunnsviks Folkhögskola I Dalarna. Han började sedan att arbeta bland annat som konsumföreståndare i Järpen. En tid var han journalist på Jämtlands Folkblad i Östersund. Samtidigt reste han i hela Norrland och talade nykterhet.
Kommunalpolitiken i Undersvik blev snart ett område för Pers intresse. Han engagerade sig också fackligt inom Skogsarbetarförbudet. Han blev landstingsman 1924 och riksdagsman i andra kammaren 1932. Uppdraget som Undersviks hembygdsförenings förste ordförande tog han sig an 1938.
Påfrestande krigsår
I följande tidningsurklipp från början av 1950-talet uttalar sig P L Orgård från sin riksdagsmannahorisont om åren under andra världskriget.
”Krigsåren var oerhört påfrestande. Sverige var nästan mitt i händelsernas centrum utan att för den skull vara med och det var ständigt ömtåliga frågor att ta ställning till. Finska vinterkriget t ex skapade tusen och en svårbedömda frågor. Svårare därför att full enighet inte kunde nås. Rätt stora grupper svenskar ivrade för en svensk militärinsats i Flinland, men majoriteten höll fast vid neutralitetslinjen. Undras hur det sett ut idag om Sverige marscherat in i Finland?
Efter tyskarna anfall på Norge och Danmark, då militärvakter placerades ut vid riksdagshuset och kulsprutor pekade ut från riksdagshustaket, följde en spänningsmättad och laddad tid. Det yrkades t o m på att riksdagsmännen skulle beväpnas.
I nazismens skugga
”Nazismen kastade sin skugga över allt och alla. Den växte ut från Tyskland, men det var minsann inte någon enbart tysk ideologi”, framhåller P L Orgård och fortsätter. ”Då vädrade de nazistiska elementen världen över morgonluft och under en intensiv och spänningsmättad tid hängde demokratins öde på en skör tråd. Statsminister Per Albin Hanssons uttryckte i klara ordalag direkt vänd till nazisterna, att i Sverige gäller den urgamla svenska rätten att ”land skall med lag byggas”.
”Såväl nazismen som kommunismen är sjukdomar som intet land kommer ifrån”, anser P L. ”Sedan beror det på vederbörande länder själva hur de kan råda bot mot sjukdomarna. Det nazistiska fröet var sått över hela världen, men som tur var visade redan på tidigt stadium frukterna från Tyskland varåt det lutade. Demokratin kunde rusta sig till försvar och faran avvärjdes”.
 P L Orgård var född 1889 i Roteberg i Ovan-åkers socken, äldste son till en jordbrukare. Han gifte sig 1917 med Kristina Brolin, bonddotter på gården Tomterna. Så värst intres-serad av att sköta gården Tomterna blev han aldrig. P L livsuppgift kom bl a att bli politiken. Han dog 1966.
24 mars 2010
Roland Hans-Ers om dragspelarna
Hansers-Olle, Spännar-Ville och Spännar-Gösta
 Hansers-Olle, Olov Olsson (1875-1899) utvecklas till dragspelare i en tid då fiolspelmännen alltmera ifrågasätts. ”Perolovs-Kalla”, trolovad med Olles yngre bror Jonas (fiolspelare) har berättat, att Olle ansågs som en som ville vara ”förmer”. Och visst stack Hansers-Olle ut rejält.
Med byggande av järnväg kommer en ny tid och en ny kultur. Med sång, dans och handklaver, med gitarr som kompinstrument och en ny repertoar. Galante Hansers-Olle hakar på den trenden. Begåvad, självsäker, vältalig och charmig. 20 år gammal låter han sig porträtteras i Gävle. Bilden talar för sig själv. Samtidigt förvärvar han ett femradigt dragspel. En sensation på den tiden och Olle utgör en enmansorkester. Därtill repeterar han flitigt med en gitarrist. Tala om att vara eftertraktad!
Olle bär på en amerikadröm och har kontakt med sin morbror som emigrerar 1893 med familj kvarlämnande äldsta dottern Kathrina. 1897 har morbrodern ordnat biljetter för både dottern och systersonen. Men Olle har samtidigt blivit far till en liten son. Det blir ingen okontroversiell avfärd och många betraktar det som att han smiter från mor och barn. Olle ger ett löfte att komma hem om två år. Det blir inte så. Under dunkla omständigheter dör han 1899 i Minnesota. Huruvida han gjorde någon musikkarriär i USA finns inga uppgifter om. Sitt stora fina dragspel lämnade han kvar i Offerberg. Ett instrument som så småningom föräras den lille sonen, Vilhelm.
Spännar-Ville, Vilhelm Larsson (f. 1896) är den lille pojken med det stora dragspelet. Han kommer att bli en legend i Hälsingland med omnejd. Han förvärvar en spelskicklighet på 1910-20 talet som är anmärkningsvärd och hakar på jularbovågens nya sound och takt. Han drabbas tidigt av svåra motgångar. Han gifter sig i unga år, får barn men blir änkeman sedan hustrun Marta blott 20 år gammal drabbats av Spanska sjukan och dör.
.png)
Marta Hoffrén med sonen Enar och maken Spännar-Ville.
”Spännar-Ville” blir ett begrepp som står för fart och fläkt parat med seriöst kunnande. Förståelsen för hans ambition att öva och träna och att han är ”rädd om fingrarna” möter ringa förståelse i bondbygden. Där man helt saknar förståelse för kopplingen mellan träning och den spelskicklighet som gör honom ytterst eftertraktad.
Spännar-Ville blir professionell med egen orkester. Något av en institution på Furuviksparkens dansbana under årtionden. Parallellt med detta är han dragspelslärare och inspiratör långt in på ålders höst.
.png) Spännar-Gösta, Gösta Larsson (1933-1953) var fyra år äldre än jag, berättar Roland Hans-Ers vidare. Jag var nio och han tretton, när vi började umgås dagligen. Med ett gemensamt intresse. Tramporglar. Vi i Hansers hade tre och Spännars bara två. MEN, man hade i gengäld piano. Båda närde vi en dröm om att få ett dragspel. Ibland kom proffset Ville hem till Spännars och då var det högtidsstunder.
Gösta var föga rädd om fingrarna och körde häst i timmerskogen. Ändå förvärvade han en tämligen god teknik. Men framför allt var han spelman med väldig kick och sväng parat med en oemotståndlig spelglädje. Gösta talade ofta i entusiastiska ordalag om att starta orkester och med inte så lite jazz på repertoaren.
Det blev inte så. Gösta vådasköt sig till döds efter en färd över Ljusnan till dansbanan i Nor en augustikväll 1953.
|
